neverinmyfoot

Ogenki desu ka?

Klockan 12:23 och solen skiner, kan det bli bättre? (Förmodligen, men varför inte se posetvit på det hela)
Det har inte blivit några (kloka) inlägg nu på två dagar eller så men det ska vi ändra på.
I förrgår hittade jag det perfekta stället att vara ensam på :) Det ligger ungefär 5-6 km ifrån mitt hem, men med cykel går det fort. Det är ett litet fiskeläger som ligger helt avskillt, det finns bara några sommarstugor en halv kilometer därifrån. Och fram för allt: det är jätte fint!!
Det var igentligen inte meningen att jag skulle ner dit men jag hade tråkigt och tänkte att jag skulle cykla lite så när jag kom fram till att jag inte varit där nere så ville jag kolla in det, och tur var det :)
Men på vägen hem fick jag punka... Mindre kul, så jag fick gå hem.

Jag stack dit igår igen efter att ha hjälpt till att städa hö-loftet (jobbigt) och fick inte punka :)
Annars så har jag ridit, vi testade att ha kotskydd på Miroll, men det var efter turen eftersom mamma inte tyckte det var bra att rida om han blev alldeles flamsig och orolig p.g.a kotskydden. Jag hävdade att det inte skulle spela någon roll, men det slutade med att mamma vann (jag gav upp, bråka med mamma är inget jag har lust med). Men när vi sen testade, brydde Miroll sig? Nepp, inte direkt.

Nja, nja... Sayonara! 

"att hon med en sällsynt ödmjukhet och en orubblig positiv intsällning sprider värme och omtanke till alla runt sig"
Undrar verkligen vem som nominerade mig... Men jag är glad och rörd :) Vet inte om jag förtjänar det... Men som sagt är glad över det ändå :)

Bye!

"And I would give up forever to touch you. 'Cus I know that you feel me somehow, you're the closest to heaven that I'll ever be and I don't want to go home right now..."

Han följde henne med blicken när hon gick förbi. Det gjorde han alltid, hon var bara så underbar i hans ögon med sitt mörkblonda hår och havsblå ögon. Hon var som en ängel nere i limbot mellan himlen och helvetet, Jorden. Han kunde sitta och se på henne i en evighet och han högsta önskan var att få vara med henne hela tiden. Men han var nedsmutsad, en ängel med svarta, slitna vingar och nedsmutsad själ, medans hon var så ren, så självsäker och glädjen lyste om henne.

Alltid satt han där. Ingen visste mycket om honom, men som en självklarhet var han alltid där. Kanske det var därför hon intresserade sig för honom eller kanske det var hans utseende? Det korpsvarta håret och de djupa, vackra ögonen. Ofta ville hon bara ställa sig framför honom och se på den otroliga pojken som han var.

Dagarna gick och pojken och flickan tänkte på varandra men gjorde inget för att bryta isen mellan dem
Klockan ringde, skolan var slut för dagen. Dagen var varm och solen lyste upp skolgården. Flickan såg mot bänken, där han alltid satt, men ingen var där, bänken var tom. Allt stannade upp, hon kunde inte förstå att han inte var där.
Någon knackade henne på axeln och plötsligt startade tiden igen. Hon vände sig om och stirrade in i gröna, gjupa ögon.
"Ehm... Hej?"
Hon fortsatte att stirra på honom, om han skulle beskriva henne med ett ord skulle det vara: guldfisk. Uppspärade ögon och öppen mun, han kunde nästan inte hindra sig själv från att krama henne, hon var bara så gullig!
"Hallå?"
Inget svar, hon var som en staty. Sen ryckte hon till och hon förstod att han pratade med henne, eller försökte.
"H-hej..." Om hon hade kunnat försvinna just den sekunden skulle hon ha gjort det.
"Vad gör du här? Du brukar ju sitta där." Hon pekade mot bänken som stod i skuggan av ett massivt träd.
Det tog en stund för honom att förstå vad hon hade sagt eftersom allt kommit ut så här: "Vadgördudubrukarsittadär", allt i en stavelse.
"Jag bestämde mig för att idag skulle bli den dagen jag pratade med en ängel." Han ansikte skiftade ton i rött många gånger medan han pratade. Även flickan började rodna, inte enbart på grund av hans kommentar eútan för att han var söt när han rodnade.
"Vad heter du?" Han försökte låta och bete sig normalt och få den idiotiska rodnaden att försvinna.
"Isabelle, och du?"
Hon log mot honom. "Jonathan."
Isabelle tittade på honom, namnet passade honom verkligen. En bils signalhorn hördes en bit bort, Jonathan vinkade mot den blå volvon.
"Vi syns imorgon, Isabelle."
"Ja... Hejdå, Jonathan."

The end

När jag fick tillbaka den här av Anna blev jag chokad, jag hade totalt glömt bort den! Och sen tycker jag själv att den inte är riktigt min stil igentligen, men tänkte att det kunde vara kul för er att läsa den. Jag vet att några ville det, men Moa var den enda som hann göra det. Så här är den med små förändringar :)

Längre hann inte Sanna innan en man i 20 års åldern med blont hår kom in i salen. Han la ner sin väska brevid hans kateder och gav klassen en svepande blick, när hans mörk grå ögon mötte Lillies gröna stannade han upp. "Jag ser att vi har fått ett tillskott till klassen... Vad heter du?" Lillie tittade på honom med en förvånad blick. Visste inte han att hon skulle komma?

"Mitt namn är Lillie Andersen, rektorn ska ha skickat ut ett medelande om att jag ska gå här..."
"Så det var det medelandet handlade om!" Ropade han ut. Lillie hade nu övergått från förvånad till chokad. "Läste du det aldrig?" Han skakade på huvudet och gav henne ett brett leende. "Nepp, orkade inte. Alldeles för långt för min smak." Sen tittade han på henne med ett uttryckslöst ansikte innan han sa. "Jag har ju inte presenterat mig själv än! Mitt namn är Arvid Johnsson."

"Är han alltid sådär?" Lillie tittade på Sanna.
Lektionen med Arvid Johnsson hade varit den konstigaste Lillie någonsin varit med om. Men konstigt nog hade hon lärt sig mycket också, Mr. Johnsson fick en att se så anorlunda på saker och ting, det gjorde att man intresserade sig för sakerna mer än annars. "Jo, alltid. Men kom nu, jag är vrål hungrig och om vi inte skyndar oss kommer maten vara slut snart!" Sanna tog tag i Lillies handled och började dra henne mot den förmodade matsalen.

Edwin sträckte på sig, efter några timmars sittande var han glad över att få röra på sig. Alla ungdomar gick i snabb takt mot samma riktning, matsalen. Det var för många höjdpunkten på dagen att slippa tänka på lektionerna och bara snacka och tönta sig medans man får mat.
Till skillnad från människorna fick faktiskt vampyrerna bra mat, eftersom deras diet inte kunde 'tillagas' med dåliga råvaror.

En aura närmade sig, Edwin kände det. Men han kände också igen auran, han log och vände sig om. "Vad försöker du göra, skrämma mig? Du borde veta bättre än det..." Mitt i mot honom stod en ung man med mörkbrunt hår som stod åt alla håll och ljusbruna, nästan lite guldiga ögon. "Någon gång kommer jag lyckas. Du och dina jäkla förmågor!" Seth såg på Edwin med en bestämd min, Edwin fortsatte bara le mot honom.
Seth och Edwin hade kännt varandra sedan mellanstadiet och de hade genast blivit rivaler/vänner. De tävlade om allt, Seth var kaxig och, enligt honom själv, världsbäst tålde inte när Edwin vann över honom, och det hände ofta. Men när en av dem hade problem hjälpte den andra alltid till. "Jag vet inte vad du tycker, men jag dör snart om jag inte får mat!" Seth väntade inte på Edwin, utan han började springa mot matsalen med Edwin hack i häl.

Matsalen var full, nästan inga bord var lediga. Lillie kände sig osäker, fasten hon hade Sanna brevid sig så kände hon sig väldigt ensam.

Så har man varit och duschat. Skönt det.
Annars så har jag ridit, Miroll var mätt men lite pigg i varje fall :) Sen så fick jag infallet att jag ville till Darves och kolla in grejer till hästarna, mamma tyckte att vi kunde sticka på direkten eftersom vi hade tid. Och det gjorde vi, efter att ha bytt om till vanliga kläder igen. Vi lyckades få med oss några bra grejer hem. Kotskydd till Miroll eftersom vi märkt att han trampar sig själv på kotorna och om jag ska rida honom mycket i sommar vill vi ju inte att han skadar sig. Sen köpte vi också, efter mycket om och men av mig, ett par ridbyxor till mig. Och annars blev det grimmor, switch, saltsten med mer. Men är man inte där ofta är det bra att köpa vad man behöver, så att man inte behöver återvända veckan efter. Det är ju rätt långt.

Efter det skrev jag lite på min historia utan namn (har ni något förslag på vad den kan heta, medela mig :)


Bye!

Okej, förlåt, förlåt, förlåt! Men nu är jag tillbaka :)
Fast, igentligen har jag bra ursäkter, för hur ska man kunna skriva inlägg när man inte varit nära en dator förren kl. 19.30 och då ska man fortfarande äta, vara social mot familjen och sedan SOVA!!!
I varje fall så har vi spenderat i förrgår och igår med måla på vår vagn (den är grymt snygg) Det var intressant, och lite onormalt men vi hade kul. Och mitt rum blev inte raserat, + poäng för det ;) Men snacka om att jag var trött efter. Och alla kom rätt även fast jag inte åkte buss med dem. Fast Lisa hjälpte till med dem delen:) Men hade hon inte gjort det hade hon blivit masakerad i sömnen ;)

Annars har det varit mest nostalgiskt (stavning?) bara en vecka kvar :( Kommer sakna Högby lite (vissa lärare mer än andra, men alla lite) men kommer sakna klassen mest!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vill inte gå utan er!!!!!!!!!
Sen var det vårkonserten igår, jag var inte med men den blev faktiskt riktigt bra ändå :) (Jag har inte stort ego inte). Men 9:orna var bäst :) och vissa kunde ha sätt lite gladare ut...

Nu ska jag äta snart, mamma och jag ensamma i huset, skönt det. Och så ska jag skriva en låt till Dans födelsedag.

Bye!

Det var ett bra tag sen jag var förbannad... Trodde nästan att det kunde stanna så... Men nejdå, man måste bara förstöra för mig och andra. Varför valde ni musik klass!!!?!!!!!!
(ni vet vilka ni är, men de flesta läser inte detta...)

bye