"Del" 3 av min historia.
Längre hann inte Sanna innan en man i 20 års åldern med blont hår kom in i salen. Han la ner sin väska brevid hans kateder och gav klassen en svepande blick, när hans mörk grå ögon mötte Lillies gröna stannade han upp. "Jag ser att vi har fått ett tillskott till klassen... Vad heter du?" Lillie tittade på honom med en förvånad blick. Visste inte han att hon skulle komma?
"Mitt namn är Lillie Andersen, rektorn ska ha skickat ut ett medelande om att jag ska gå här..."
"Så det var det medelandet handlade om!" Ropade han ut. Lillie hade nu övergått från förvånad till chokad. "Läste du det aldrig?" Han skakade på huvudet och gav henne ett brett leende. "Nepp, orkade inte. Alldeles för långt för min smak." Sen tittade han på henne med ett uttryckslöst ansikte innan han sa. "Jag har ju inte presenterat mig själv än! Mitt namn är Arvid Johnsson."
"Är han alltid sådär?" Lillie tittade på Sanna.
Lektionen med Arvid Johnsson hade varit den konstigaste Lillie någonsin varit med om. Men konstigt nog hade hon lärt sig mycket också, Mr. Johnsson fick en att se så anorlunda på saker och ting, det gjorde att man intresserade sig för sakerna mer än annars. "Jo, alltid. Men kom nu, jag är vrål hungrig och om vi inte skyndar oss kommer maten vara slut snart!" Sanna tog tag i Lillies handled och började dra henne mot den förmodade matsalen.
Edwin sträckte på sig, efter några timmars sittande var han glad över att få röra på sig. Alla ungdomar gick i snabb takt mot samma riktning, matsalen. Det var för många höjdpunkten på dagen att slippa tänka på lektionerna och bara snacka och tönta sig medans man får mat.
Till skillnad från människorna fick faktiskt vampyrerna bra mat, eftersom deras diet inte kunde 'tillagas' med dåliga råvaror.
En aura närmade sig, Edwin kände det. Men han kände också igen auran, han log och vände sig om. "Vad försöker du göra, skrämma mig? Du borde veta bättre än det..." Mitt i mot honom stod en ung man med mörkbrunt hår som stod åt alla håll och ljusbruna, nästan lite guldiga ögon. "Någon gång kommer jag lyckas. Du och dina jäkla förmågor!" Seth såg på Edwin med en bestämd min, Edwin fortsatte bara le mot honom.
Seth och Edwin hade kännt varandra sedan mellanstadiet och de hade genast blivit rivaler/vänner. De tävlade om allt, Seth var kaxig och, enligt honom själv, världsbäst tålde inte när Edwin vann över honom, och det hände ofta. Men när en av dem hade problem hjälpte den andra alltid till. "Jag vet inte vad du tycker, men jag dör snart om jag inte får mat!" Seth väntade inte på Edwin, utan han började springa mot matsalen med Edwin hack i häl.
Matsalen var full, nästan inga bord var lediga. Lillie kände sig osäker, fasten hon hade Sanna brevid sig så kände hon sig väldigt ensam.
