neverinmyfoot

"And I would give up forever to touch you. 'Cus I know that you feel me somehow, you're the closest to heaven that I'll ever be and I don't want to go home right now..."

Han följde henne med blicken när hon gick förbi. Det gjorde han alltid, hon var bara så underbar i hans ögon med sitt mörkblonda hår och havsblå ögon. Hon var som en ängel nere i limbot mellan himlen och helvetet, Jorden. Han kunde sitta och se på henne i en evighet och han högsta önskan var att få vara med henne hela tiden. Men han var nedsmutsad, en ängel med svarta, slitna vingar och nedsmutsad själ, medans hon var så ren, så självsäker och glädjen lyste om henne.

Alltid satt han där. Ingen visste mycket om honom, men som en självklarhet var han alltid där. Kanske det var därför hon intresserade sig för honom eller kanske det var hans utseende? Det korpsvarta håret och de djupa, vackra ögonen. Ofta ville hon bara ställa sig framför honom och se på den otroliga pojken som han var.

Dagarna gick och pojken och flickan tänkte på varandra men gjorde inget för att bryta isen mellan dem
Klockan ringde, skolan var slut för dagen. Dagen var varm och solen lyste upp skolgården. Flickan såg mot bänken, där han alltid satt, men ingen var där, bänken var tom. Allt stannade upp, hon kunde inte förstå att han inte var där.
Någon knackade henne på axeln och plötsligt startade tiden igen. Hon vände sig om och stirrade in i gröna, gjupa ögon.
"Ehm... Hej?"
Hon fortsatte att stirra på honom, om han skulle beskriva henne med ett ord skulle det vara: guldfisk. Uppspärade ögon och öppen mun, han kunde nästan inte hindra sig själv från att krama henne, hon var bara så gullig!
"Hallå?"
Inget svar, hon var som en staty. Sen ryckte hon till och hon förstod att han pratade med henne, eller försökte.
"H-hej..." Om hon hade kunnat försvinna just den sekunden skulle hon ha gjort det.
"Vad gör du här? Du brukar ju sitta där." Hon pekade mot bänken som stod i skuggan av ett massivt träd.
Det tog en stund för honom att förstå vad hon hade sagt eftersom allt kommit ut så här: "Vadgördudubrukarsittadär", allt i en stavelse.
"Jag bestämde mig för att idag skulle bli den dagen jag pratade med en ängel." Han ansikte skiftade ton i rött många gånger medan han pratade. Även flickan började rodna, inte enbart på grund av hans kommentar eútan för att han var söt när han rodnade.
"Vad heter du?" Han försökte låta och bete sig normalt och få den idiotiska rodnaden att försvinna.
"Isabelle, och du?"
Hon log mot honom. "Jonathan."
Isabelle tittade på honom, namnet passade honom verkligen. En bils signalhorn hördes en bit bort, Jonathan vinkade mot den blå volvon.
"Vi syns imorgon, Isabelle."
"Ja... Hejdå, Jonathan."

The end

När jag fick tillbaka den här av Anna blev jag chokad, jag hade totalt glömt bort den! Och sen tycker jag själv att den inte är riktigt min stil igentligen, men tänkte att det kunde vara kul för er att läsa den. Jag vet att några ville det, men Moa var den enda som hann göra det. Så här är den med små förändringar :)