neverinmyfoot

Mobba mig inte för den! Men jag fick den här idén för ett tag sen. Jag hade inte Twilight serien som mall. Lovar! 

I en värld, mycket lik våran, existerar vampyrer och lever i samförstånd med människor. Denna historia handlar om en skola i denna värld.

Lillie tittade upp på den ålderdomliga skolan, det var en vacker byggnad med fönstrer i olika färger och vackra utsnidade gamla dörrar i trä.
Skolan var verkligen vacker men det var ändå något som fick henne att rysa, förmodligen det faktum att hon skulle vara ny i denna skola och inte kände en enda person. På alla sidor om henne hördes prat och skratt. För alla andra var det en helt normal dag, man träffade sina kompisar gick till de vanliga lektionerna, inget konstigt med det. Lillie drog in syre i lungorna, dagen var fin och det var varma vindar som drog omkring, en perfekt dag för att vara ute, om man inte skulle gå i skolan, alltså.

Edwin lutade sig mot äppelträdet som stod ensamt och stolt på skolgårdens framsida. Massor med elever gick förbi honom och hälsade på varandra och honom, inte för att det intresserade Edwin mycket. Nej, något annat hade fångat hans intresse. En tjej stog på parkeringen några tiotal meter ifrån där han satt, hon stirrade på skolan och hennes ljusbruna hår rörde sig i vinden. Hon var vacker. Det var den första tanken som kom upp i Edwins huvud, han försökte skaka av sig tanken men den klamrade sig fast.

"Ed! Tjaba, polarn!" hördes bakom honom och Edwin vände sig bort från tjejen och möttes av Mark, hans äldsta och bästa vän. De hade kännt varandra sedan de varit 4 år. Mark och hans familj hade flyttat in i huset brevid Edwins och det tog inte lång tid för de två att hitta varandra, efter det hade de varit oskiljaktiga, de var som yin och yang. Natt och dag. Edwin, den orädde, heroiske och impulsive och Mark den försiktigare, rättvise, snälle och eftertänksamme.

"Lägg av med det där snacket, det passar dig INTE!" Edwin skrattade vagt när han svarade Mark, enda sedan han fick kalla axeln av en tjej på grund av att hon tyckte han var så "vuxenaktig" som hon uttryckte sig, hade han försökt bete sig mer ungdomlig. Och enligt Edwin var det helt hysteriskt kul att lyssna på honom. Mark tittade på honom med en kylig blick och muttrade något ohörbart medans han satte sig ned brevid Edwin.

"Så, hade du kul i helgen?" Det var en enkel fråga men varför krångla till det, tyckte Edwin. "Det var okej, syrran var iväg på nått slags läger för specialförmågor, så det var lungt hemma. Du då?"
"Det hände inte mycket, i lördags var det fest hos kusinen, annars inget direkt, lite hemläxor som skulle göras..." Mark tittade på sin vän, Edwin tittade upp mot molnen och verkade vara någon annanstans. "Du, skulle det inte va lättare om du bara gav dig och gick på lägret, syrran säger att det inte är så farligt." Edwin skakade på huvudet. "Nej säger jag, jag tänker inte bli instängd och tvingad att träna, inte en chans! Det vet du." Innan Mark han svara ringde det in, Edwin andades ut, räddad av klockan.

Lillie såg på schemat, första lektion, historia i rum 1553. Vart nu sjutton det låg. Hon började bli nervös, att komma försent första dagen var inte direkt det hon hade velat skulle hända. Plötsligt mitt i all förvirring knackade någon henne på axel, Lillie vände sig om och möttes av ett par chokladbruna ögon som log mot henne. "Hejsan, mitt namn är Sanna och jag såg att du verkar lite bortkommen." Lillie såg på henne med chokad min ett litet tag innan hon började le också. "Jo det kan man väll säga att jag är. Jag heter Lillie för den delen." Sanna stäckte ut handen mot Lillie som mötte hennes med sin egen hand och skakade den.

"Trevligt att träffas." Sanna drog sitt mörka hår ur ögonen och tittade på schemat i Lillies hand. "Rum 1553? Är det dit du ska?" Lillie nickade bara och tittade på Sanna medans hon kollade på klockan. "Hmm, 5 minuter kvar... Nåja jag ska väll kunna hinna visa dig vart du ska."
Sanna tog tag i Lillies handled och drog iväg med henne. Lillie kände sig lyckligt-lottad över att ha fått en sådan kompis på direkten.

Edwin satte sig på sin plats bak på vänster sida av klassrummet. Han hade absolut ingen lust att spendera en endaste minut där inne i det ljusgula, extremt tråkiga rummet med tugummin i olika färger under borden.
Även om byggnaden var gammaldags utanpå hade den byggs om inuti ett tiotal gånger och hade inte längre den mystiska känslan som huset besuttit förut.

Edwin drog det korp-svarta håret ur ögonen, att han behövde en klippning var uppenbar men Edwin hade inte kommit till skott ännu.
Om Edwin hoppats på att få vara ensam och osynlig den lektionen kunde han glömma det. Alla tjejerna i klassen tittade på honom med drömmande blickar. Som om han skulle gå fram till en av dem och kyssa henne bara sådär, ja visst, dröm vidare.

Dörren öppnades och en man i medelåldern gick in med en enorm hög med papper, det var Mr. Lundin, Jerker Lundin. Han hade mörkbrunt hår och var normal-lång, med glasögon som verkade var 100 år gamla. Det irriterade faktiskt Edwin varenda enda gång han såg honom, men den här gången hann han inte tänka på det länge för något annat fångade Edwins intresse. Flickan som Edwin sätt ute på parkeringen stod i dörröppningen och kikade ut över klassen, tanken som han fått förra gången han sätt henne var plötsligt tillbaka. Edwin försökte intala sig själv att hon inte var vacker men tanken ville inte släppa taget.

"Vi har en ny flicka i klassen, Lillie Andersen. Lillie, skulle du vilja säga något om dig själv?"
Lillie tittade på Mr. Lundin som såg uppmuntrande på henne, hon suckade och tog ett steg mot klassen som stirrade på henne intresserad.
"Mitt namn är Lillie, som ni redan vet... Jag tycker att det ska bli kul att lära känna allla här, sååå..." Lillie tittade på Jerker igen som för att säga `jag är klar´, Jerker harklade sig svagt och visade Lillie vart hon skulle sätta sig. Typiskt nog var hennes plats på motsatts sida av klassrummet så Edwin hade ingen chans att hälsa på henne. Senare, var hans sista tanke innan han började koncentrera sig på lektionen.

Lillie pustade ut när lektionen var över, inget hade gått fel. Nu gällde det bara att ta sig till nästa lektion, och med tanke på att hon hade tappat bort sig totalt förra gången ingav det henne inga lungnade tankar. Lillie tittade sig omkring utanför klassrummet, men såg inte Sanna någonstans.

"Tja, du är Lillie va?" En kille med svart, ruffsigt hår log mot henne. Lillie kom ihåg att hon sätt killen förut, men kunde inte säga varifrån... Kanske han varit i klassrummet? "Jo, det är jag. Och du är...?"

Det var den första gången han slog upp ögonen och synen Lillie möttes av gjorde henne helt hänförd. Killen hade de mest otroliga ögonen hon sätt. Choklad bruna och var de och innehöll en värme som fick en att vilja le tillbaka, men de visade en lekfullhet och en oförsiktighet som förmodligen inte var bra för honom eller hans vänner.

"Mitt namn är Edwin Roland, märkte att du såg lite vilsen ut... Så jag tänkte att jag kunde kanske hjälpa dig?"
Lillie kunde inte slita blicken ifrån hans ögon, men en siluett i bakgrunden fick henne att kosentrera sig på annat. Det var Sanna som vinkade åt henne. Lillie log mot Edwin.
"Tack för erbjudandet, men det verkar inte behövas."

Vi får se om det blir en fortsättning...