Noveller :)
Mobba mig inte!
Novell nr.1 Ängla-vakt
Regnet vräkte ner över hustaken, dränkte allt ljud utanför. Sara tittade ut genom det blöta fönstret. Svarta och gråa skuggor dansade utanför.
Blixten lyste upp himlen i en kort sekund innan allt återgick i mörker, detta hade pågått i nära en timme nu. Himlen lystes upp ytterligare en gång. Ljuset var starkare och mer ihålligt, som om blixten inte försvann. Dånet som brukar komma efter hördes aldrig.
Boken som Sara höll var inte längre intressant, vad hände där utanför?
Gud var inte med honom, det stod klart för Will. Med vingarna tunga av vatten seglade han ner mot staden under honom. Vad kunde vara så viktigt att de skickade ut honom i stormväder?
En mörk våg färdades mot honom, det verkar som jag inte är ensam här, tänkte Will när han lät himmelens ljus fylla hela hans väsen.
Om det var vanliga demoner skulle de se sin sista stund, ingen demon klarade sig hel skillnad när de träffades av ljuset. Så var det för alla sådana väsen, änglar dog endast av helvetes lågor men i gengälld pulviserades demoner av himmelens krafter.
Onskan avtog inte. Will förstog plötsligt vad han handskades med. Han landade på ett hustak, ovädret hade inte avtagit, men regnet störde inte honom längre. Gatan nedanför honom var tom, ingen ville spendera en sekund ute. Will hoppade ner, kullerstenarna var hala under hans stövlar och Will förlorade nästan greppet om marken. Svärandes skakade han sitt guldblonda hår ur ögonen, det här var verkligen inte rätt tidpunkt att ramla omkull.
En figur avtecknade sig längre bort på gatan, som en mörk skugga rörde den sig sakta framåt.
Mannen hade långt mörkt, nästan svart hår och en vit kappa, mycket lik den som Will hade förutom att mannens var smutsig med långa revor. Wills farhågor hade varit sanna. Det var en fallen ängel.
"Jag började undra om de äldre hade blivit tröga, det tog ett tag för dem att skicka hit någon. Och det verkar som om de valde en som just lämnat förskolan."
Will kände ilskan koka i honom, hur vågade han säga något sådant. "Du ska inte dömma boken efter omslaget." Ett brett leende syntes på den fallna ängeln ansikte. "Vi får väll se." Ett ljus omslöt mannen. Ljuset skiftade från ljust till mörkt som om det inte kunde bestämma sig för vilket det skulle vara. Vingarna som formade sig ur ljuset var slitna, fjädrar saknades och som hans kläder, var de smutsiga. Will ansåg att det var ett under att mannen ens kunde flyga med dem.
De steg uppåt mot den svarta skyn, Will var hela tiden uppmärksam på sin fiende. I skolan hade de lärt sig att de farligaste varelserna du kunde träffa på, förutom djävulen själv, var fallna änglar. De är så gott som helt imuna mot vit magi och även delaktiga i mycket kraftig mörk trolldom, detta gjorde dem nästan helt oövervinnerliga. Nästan.
"Helvetes lågor!" Will han med några centimeters andrum att undvika de egendomligt mörkröda blixtarna som skikades mot honom. "Himmelens dom!" Ett ljusklot formades i han hand och med all sin kraft slungade han iväg det mot demonen framför honom. Klotet landade perfekt och exploderade i ett inferno av färger, men Will var inte lugnad.
Mannen hade klarat sig och med inte så mycket som en skråma hängde han där i luften hånleende. "Nämen, det verkar som om det lille ärke-ängeln kan lite magi!"
"Du skulle bara veta." Muttrade Will för sig själv, han försökte hålla ilskan inom sig. Sinnet blir okoncentrerat och du blir livsfarlig för alla runt omkring och för dig själv om du låter ilskan styra. Will försökte med ett halvt om halvt lyckat resultat. Mycket hade en konstig förmåga att vara lättare teoretiskt, det här var en av sakerna.
Plötsligt rörde sig mörkret runt honom, det samlade sig hos den fallne ängeln. Will förstod, han tänkte lägga allt i en attack och med tanke på hur mycket kraft demonen använde så hade Will ingen chans att överleva om han inte gjorde något fort.
Han är inte den enda som kan det här spelet, tänkte Will medan han samlade alla sina krafter.
Luften knastrade av energi, ond och god omsvepta i varandra i en egendomlig dans.
Deras röster bröt tystnaden samtidigt.
"Helvetes skrik!"
"Livets ljus!"
Sara visste inte vad som hände. Hon var säker på att hon sätt ljus på himlen, inte blixtar. Något annat. Ett skrik fick hennes trumhinnor att nästan spricka, Sara försökte stänga ute ljudet men det verkade som om det kom innefrån henne själv. Det kändes som om någon försökte klösa henne till döds inombords men hon ville inte det, hon ville inte dö.
Ett lugn sköljde över henne, det smekte runt henne, dämpade och skyddade henne från skriket.
Krafterna var enorma, Will visste inte hur det skulle gå. Beslutsamheten fick honom att inte frukta. Döden var en stor kraft men inför viljan att leva var den inget. Ljuset blev starkare, ifrån varje hus färdades glitter, små ljuskällor. De förenade sig med resten av ljuset och mörkret började förtäras, försvinna.
Det sista Will hörde var ett förfärligt tjut. För en sekund var allt ljust, sen blev allt svart. Han kände hur kroppen blev tyngre, vingarnas slag blev långsammare innan de gav upp helt. Will störtade mot marken, men det fanns ingen rädsla. Han hade gjort det, han hade besegrat onskan. Med ett leende träffade han marken.
Morgonen därpå pratade alla om natten, skriket och sedan ljuset som lyst upp allting. Många trode det var trolldom, andra att det var ett naturfenomen.
Det pratades också om hur man hade hittat en pojke medveteslös. Han hade legat där mitt på gatan när värdhusvärden hade öppnat, ingen hade sätt honom tidigare och med hans utseende och kläder verkade det inte som om han var ifrån den här delen av landet. Han var ett mysterium.
Sara sprang nerför gatan, hon var försenad. Vatten droppade fortfarande från hustaken och så försiktigt hon kunde snäddade hon in i en av gränderna. Värdhuset hade redan varit öppet en timme och fast att Sara kännt till historien om pojken så blev hon chokad när hela salen var full av folk, unga som gamla. Alla lika intresserade av den okände unge mannen.
"Sara, var har du varit?!" En stor man stirrade på henne, han stod bakom baren och höll upp dricka i några glas. "Förlåt Jake! Jag försov mig och Lilian har fått feber så..." Längre han hon inte förren Jake avbröt henne. "Ta det lungt. Det viktigaste är att du är här nu. Gruppen i hörnet har beställt de här drickorna." Sara tog imot brickan med glasen som Jake räkte henne.
Morgonen gick fort, hela tiden strömmade det in nya kunder så det var fullt upp för Sara, Jake och de andra arbetarna, men samtalsämnet var samma. Pojken. Vem han var. Vart han kom ifrån. Frågorna stoppade aldrig. Jake hade det tuffast, som den som hittat honom, han försökte förklara att pojken fortfarande sov och inte kunnat svara på några frågor.
Steg hördes plötsligt i trappan, långsamma som om det var svårt för personen att gå. Samtalen i rummet klingade ut, alla intresserade över vem som kom ner. Jake rörde sig kvikt upp för trappan för att möta personen, Sara kunde höra hans manande ord om att det var förtidigt att röra på sig. En ljus röst mumlade något till svar, där vid baren var det svårt för henne att urskilja ord men rösten var behaglig att höra på. Stegen startade igen och ner gick tillsammans med Jake kom den omtalade unge mannen som hittats på gatan.
Han var vacker, Sara kände hur hennes hjärtat bultade hårdare när han närmade sig baren. Halv långt, ljusbrunt hår, nästan guldigt och ögon blå som himmelen på en solig dag fick tillsamans med gyllende hud fick honom att se exotiskt ut. Hans kläder hjälpte honom inte med att se normalare ut; vita byxor med lerfläckar nerstoppade i stålgrå stövlar, en elfenbensvit tröja vars ärmar gick till armbågarna och ljusgrå fingerlösa vantar. Pojken stack ut, men Sara kunde med stor säkerhet säga att alla kvinnor inne i värdhuset, gamla som unga var förälskade i ungdomen.
"Ett glas vatten tack." Sara stod still, enda tills hon förstod att han pratat med henne. "D-det ska bli!" Med ryckiga rörelser fyllde hon ett glas med vatten som hon gav till honom. "Tack." Jake satte sig på en barstol brevid ungdomen. "Du borde verkligen inte vara uppe och gå än." Jake pausade, han såg besvärat på folket som lyssnade intensivt på deras samtal. "Doktorn sa att det var ett under om du vaknade igen." Himmlesblå ögon mötte Jakes bruna. "Jag är inte som alla andra... Mitt namn är William, men jag kallas Will." Jake såg förundrat på honom. "Inget efternamn?" Will skakade på huvudet. "Nej, där jag bor behöver man inget sådant."
Will tittade sig omkring, på människorna som samlats och på rummet. "Jag måste gå nu." Han började resa sig när Jake bestämt tryckte ner honom i stolen igen. "Glöm det. Du är inte tillräkligt bra än!" Will möte värdhusvärdens beslutsamma blick med sin egen. "Jag måste, inget kommer hända mig. Som sagt jag är inte som alla andra." Under tiden hade han på något sätt lyckats slingra sig ur Jakes grepp och gick rakryggad mot dörren. En kappa hängde där, den hade nog varit vit men nu så var nog rätt färgbeskrivning grå. Will drog på sig den och nickade åt alla. "Tack så mycket för er hjälp." Sen försvan han ut genom dörren. Jake och Sara tittade på varandra för en sekund innan båda rusade efter honom. Han hade inte kommit långt, utan stod mitt ute på gatan, förutom de tre var hela gatan öde. "Jag vill tacka dig speciellt Jake Roberts, för din gästfrihet." Jake tittade på Will med uppspärrade ögon. "Hur vet du vad jag heter?" Will verkade inte höra honom, eller så igronerade han frågan. "Jag ljög förut."
"Va?" Sara kunde inte hjälpa sig ifrån att fråga, Will nickade mot dem båda. "Jag har ett efternamn, men det är inget som jag vanligen berättar." Han log mot dem. "Känn er utvalda, mitt namn är Ängel." Plötsligt lystes hela Will upp, Saga och Jake tittade bort från honom för att inte förblindas. När ljuset avtog stod fortfarande Will där, men något var annorlunda. Han hade vingar.
Skrattande lyfte han från marken och flög uppåt. "Jag sa ju att jag inte är som alla andra."
Novell nr.2 Drake
Med havsblå blick tittade han på mig.
Han tittade in i mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag borde fly men det ville jag inte.
Han var otrolig, stålgråa fjäll täckte hans kropp, förutom hans huvud, där de byttes mot vita. Klor tjocka som pinnar krönte hans fötter. Normala personer hade gjort något, inte bara stått och stirrat men jag hade aldrig betraktakt mig själv som normal.
Att stå stilla och stirra på en drake är knappats normalt.
Han stod där, alldeles stilla och såg på mig. Huvudet hängde lågt som för att göra sig mindre och ofarlig.
Jag hade sett drakar förut, men något var annorlunda med den här, galenskapen syntes inte i hans ögon, utan istället fanns ett lugn och ett förstånd som endast sågs i människor.
Men han var inte människa, han var drake.
Eller?
Verkligheten kom plötsligt tillbaka, jag stod mindre än tio meter ifrån en drake. Mina ben tog några steg tillbaka som på egen befallning, draken stelnade till och sänkte huvudet ännu mer. Träden omringade dem, gömde dem från andras blickar.
"Du är inte farlig, va?" Draken blinkade, uppenbart förvånad över frågan. Jag stod där, osäker på vad som skulle hända.
Plötsligt ryckte draken med vingarna och tog ett steg framåt, jag stelnade till men han höjde aldrig huvudet och de blå ögonen som fångade min blick visade säkerhet.
Två steg.
Tre steg.
Snart var han precis framför mig, han höjde huvudet så att det var i samma höjd som mitt. Blått mötte brunt.
Jag sträckte fram handen mot honom, men han reagerade inte. Hans blick lämnade aldrig min.
De stålgråa fjällen var svala och släta mot min handflata, draken vinklade sitt huvud som för att visa att han inte tänkte utsätta henne för fara.
Jag tittade på honom, det var overkligt att detta verkligen hände men det gjorde det. Han var där, lika verklig som jag och minst lika mänsklig. "Vem är du?"
Han ryckte till och med huvudet högt över mig tog han snabbt steg bakåt. Nej! Skrek mitt sinne, jag ville inte förlora honom, inte nu.
"Snälla, jag tänker inte skada dig!" Han kröp ihop, skakandes. Jag tog ett steg mot honom men ett morrande stoppade mig, jag stod där och såg honom våndas, skälvningar gick igenom han kropp som om varenda muskel kämpade imot.
Ett starkt ljus omslöt honom, jag såg på så länge jag kunde innan jag tvingades att titta bort. Att ingen såg ljuset var ett mirakel i sig men jag fäste det ingen tanke för det som hände framför mig var något större.
Han låg där i det tidigare upplysta området, blöt av svett och fukt. Hans ögonlock var slutna och ansiktet höll en mask av utmattning.
Jag satte mig brevid och strök hans panna, ryckningar genomfor kroppen i gräset igen och han öppnade ögonen långsamt. De var de enda som var kvar ifrån förut.
Ett leende krökte han läppar och hans klarblåa blick sökte min.
"Tack." Hans röst avlöjade hans känslor, tröttheten, friheten, sorgen och lyckan. Allt fanns där. Men jag brydde mig om något annat.
Han var där.
Och den här gången var det ingen fantasi.
Novell nr.3 Död
Jag såg dem.
Men de såg inte mig.
Vinden susade i trädkronorna, bladen rasslade till för några sekunder innan det blev tyst igen. Himlen var blå och bara några få moln färdades på himlavalvet. I parken var det lungt, endast några få ungdomar vistades där. Endast några få hade vågat sig dit efter olyckan.
Jag såg på dem från skogsdungen, trädens skugga skyddade mig från deras blickar, inte för att de skulle ha sätt mig i vilket fall. Jag kände igen allihopa, två av dem hade varit mina bästa vänner, de andra var bekanta; sådana som du hälsar på i skolan och pratar med ibland på rasterna.
När alla började skratta åt något en av killarna, Mike, hade sagt förstod jag något. De hade kommit över mig, de had gått vidare.
Men det hade inte jag.
Kylan som flöt i mina ådror borde ha skyddat mig från rysningarna men det gjorde det inte.
" Var det inte det jag sa?" Jag vände mig om och min moss-gröna blick mötte en gyllenbrun. "Levande är sådana, de går vidare. Det måste de. Annars vore de inte levande." Ett litet leende krökte hennes läppar. Jag tog ett steg mot henne. "Jag vet, Ellie. Jag trode bara det inte skulle vara så snart." Stående på tå lade hon armarna runt min nacke och kramade om mig. "Ska vi gå?" Jag nickade sakta, Ellie släppte mig och gick mot skogen. Med en sista blick mot personerna sittandes i gräset började jag gå efter henne.
Ljuset framför mig var bländande. Förut hade det förmodligen avskräckt mig men nu visste jag att Ellie väntade bakom det. Jag visste något annat också.
Jag kan se dem.
Men det kommer dröja innan de ser mig.
Wow! Kram
