neverinmyfoot

Blixten lyste upp himlen i en kort sekund innan allt återgick i mörker, detta hade pågått i nära en timme nu. Himlen lystes upp ytterligare en gång. Ljuset var starkare och mer ihålligt, som om blixten inte försvann. Dånet som brukar komma efter hördes aldrig.

Boken som Sara höll var inte längre intressant, vad hände där utanför?

Gud var inte med honom, det stod klart för Will. Med vingarna tunga av vatten seglade han ner mot staden under honom. Vad kunde vara så viktigt att de skickade ut honom i stormväder?

En mörk våg färdades mot honom, det verkar som jag inte är ensam här, tänkte Will när han lät himmelens ljus fylla hela hans väsen.

Om det var vanliga demoner skulle de se sin sista stund, ingen demon klarade sig hel skillnad när de träffades av ljuset. Så var det för alla sådana väsen, änglar dog endast av helvetes lågor men i gengälld pulviserades demoner av himmelens krafter.

Onskan avtog inte. Will förstog plötsligt vad han handskades med. Han landade på ett hustak, ovädret hade inte avtagit, men regnet störde inte honom längre. Gatan nedanför honom var tom, ingen ville spendera en sekund ute. Will hoppade ner, kullerstenarna var hala under hans stövlar och Will förlorade nästan greppet om marken. Svärandes skakade han sitt guldblonda hår ur ögonen, det här var verkligen inte rätt tidpunkt att ramla omkull.

En figur avtecknade sig längre bort på gatan, som en mörk skugga rörde den sig sakta framåt.

Mannen hade långt mörkt, nästan svart hår och en vit kappa, mycket lik den som Will hade förutom att mannens var smutsig med långa revor. Wills farhågor hade varit sanna. Det var en fallen ängel.

"Jag började undra om de äldre hade blivit tröga, det tog ett tag för dem att skicka hit någon. Och det verkar som om de valde en som just lämnat förskolan."

Will kände ilskan koka i honom, hur vågade han säga något sådant. "Du ska inte dömma boken efter omslaget." Ett brett leende syntes på den fallna ängeln ansikte. "Vi får väll se." Ett ljus omslöt mannen. Ljuset skiftade från ljust till mörkt som om det inte kunde bestämma sig för vilket det skulle vara. Vingarna som formade sig ur ljuset var slitna, fjädrar saknades och som hans kläder, var de smutsiga. Will ansåg att det var ett under att mannen ens kunde flyga med dem.

De steg uppåt mot den svarta skyn, Will var hela tiden uppmärksam på sin fiende. I skolan hade de lärt sig att de farligaste varelserna du kunde träffa på, förutom djävulen själv, var fallna änglar. De är så gott som helt imuna mot vit magi och även delaktiga i mycket kraftig mörk trolldom, detta gjorde dem nästan helt oövervinnerliga. Nästan.

"Helvetes lågor!" Will han med några centimeters andrum att undvika de egendomligt mörkröda blixtarna som skikades mot honom. "Himmelens dom!" Ett ljusklot formades i han hand och med all sin kraft slungade han iväg det mot demonen framför honom. Klotet landade perfekt och exploderade i ett inferno av färger, men Will var inte lugnad.

Mannen hade klarat sig och med inte så mycket som en skråma hängde han där i luften hånleende. "Nämen, det verkar som om det lille ärke-ängeln kan lite magi!"

"Du skulle bara veta." Muttrade Will för sig själv, han försökte hålla ilskan inom sig. Sinnet blir okoncentrerat och du blir livsfarlig för alla runt omkring och för dig själv om du låter ilskan styra. Will försökte med ett halvt om halvt lyckat resultat. Mycket hade en konstig förmåga att vara lättare teoretiskt, det här var en av sakerna.

Plötsligt rörde sig mörkret runt honom, det samlade sig hos den fallne ängeln. Will förstod, han tänkte lägga allt i en attack och med tanke på hur mycket kraft demonen använde så hade Will ingen chans att överleva om han inte gjorde något fort.

Han är inte den enda som kan det här spelet, tänkte Will medan han samlade alla sina krafter.

Luften knastrade av energi, ond och god omsvepta i varandra i en egendomlig dans.

Deras röster bröt tystnaden samtidigt.

"Helvetes skrik!"

"Livets ljus!"

Sara visste inte vad som hände. Hon var säker på att hon sätt ljus på himlen, inte blixtar. Något annat. Ett skrik fick hennes trumhinnor att nästan spricka, Sara försökte stänga ute ljudet men det verkade som om det kom innefrån henne själv. Det kändes som om någon försökte klösa henne till döds inombords men hon ville inte det, hon ville inte dö.
Ett lugn sköljde över henne, det smekte runt henne, dämpade och skyddade henne från skriket.

Krafterna var enorma, Will visste inte hur det skulle gå. Beslutsamheten fick honom att inte frukta. Döden var en stor kraft men inför viljan att leva var den inget. Ljuset blev starkare, ifrån varje hus färdades glitter, små ljuskällor. De förenade sig med resten av ljuset och mörkret började förtäras, försvinna.

Det sista Will hörde var ett förfärligt tjut. För en sekund var allt ljust, sen blev allt svart. Han kände hur kroppen blev tyngre, vingarnas slag blev långsammare innan de gav upp helt. Will störtade mot marken, men det fanns ingen rädsla. Han hade gjort det, han hade besegrat onskan. Med ett leende träffade han marken.

Morgonen därpå pratade alla om natten, skriket och sedan ljuset som lyst upp allting. Många trode det var trolldom, andra att det var ett naturfenomen.

Det pratades också om hur man hade hittat en pojke medveteslös. Han hade legat där mitt på gatan när värdhusvärden hade öppnat, ingen hade sätt honom tidigare och med hans utseende och kläder verkade det inte som om han var ifrån den här delen av landet. Han var ett mysterium.

Sara sprang nerför gatan, hon var försenad. Vatten droppade fortfarande från hustaken och så försiktigt hon kunde snäddade hon in i en av gränderna. Värdhuset hade redan varit öppet en timme och fast att Sara kännt till historien om pojken så blev hon chokad när hela salen var full av folk, unga som gamla. Alla lika intresserade av den okände unge mannen.

"Sara, var har du varit?!" En stor man stirrade på henne, han stod bakom baren och höll upp dricka i några glas. "Förlåt Jake! Jag försov mig och Lilian har fått feber så..." Längre han hon inte förren Jake avbröt henne. "Ta det lungt. Det viktigaste är att du är här nu. Gruppen i hörnet har beställt de här drickorna." Sara tog imot brickan med glasen som Jake räkte henne.

Morgonen gick fort, hela tiden strömmade det in nya kunder så det var fullt upp för Sara, Jake och de andra arbetarna, men samtalsämnet var samma. Pojken. Vem han var. Vart han kom ifrån. Frågorna stoppade aldrig. Jake hade det tuffast, som den som hittat honom, han försökte förklara att pojken fortfarande sov och inte kunnat svara på några frågor.

Steg hördes plötsligt i trappan, långsamma som om det var svårt för personen att gå. Samtalen i rummet klingade ut, alla intresserade över vem som kom ner. Jake rörde sig kvikt upp för trappan för att möta personen, Sara kunde höra hans manande ord om att det var förtidigt att röra på sig. En ljus röst mumlade något till svar, där vid baren var det svårt för henne att urskilja ord men rösten var behaglig att höra på. Stegen startade igen och ner gick tillsammans med Jake kom den omtalade unge mannen som hittats på gatan.

Han var vacker, Sara kände hur hennes hjärtat bultade hårdare när han närmade sig baren. Halv långt, ljusbrunt hår, nästan guldigt och ögon blå som himmelen på en solig dag fick tillsamans med gyllende hud fick honom att se exotiskt ut. Hans kläder hjälpte honom inte med att se normalare ut; vita byxor med lerfläckar nerstoppade i stålgrå stövlar, en elfenbensvit tröja vars ärmar gick till armbågarna och ljusgrå fingerlösa vantar. Pojken stack ut, men Sara kunde med stor säkerhet säga att alla kvinnor inne i värdhuset, gamla som unga var förälskade i ungdomen.

"Ett glas vatten tack." Sara stod still, enda tills hon förstod att han pratat med henne. "D-det ska bli!" Med ryckiga rörelser fyllde hon ett glas med vatten som hon gav till honom. "Tack." Jake satte sig på en barstol brevid ungdomen. "Du borde verkligen inte vara uppe och gå än." Jake pausade, han såg besvärat på folket som lyssnade intensivt på deras samtal. "Doktorn sa att det var ett under om du vaknade igen." Himmlesblå ögon mötte Jakes bruna. "Jag är inte som alla andra... Mitt namn är William, men jag kallas Will." Jake såg förundrat på honom. "Inget efternamn?" Will skakade på huvudet. "Nej, där jag bor behöver man inget sådant."

Will tittade sig omkring, på människorna som samlats och på rummet. "Jag måste gå nu." Han började resa sig när Jake bestämt tryckte ner honom i stolen igen. "Glöm det. Du är inte tillräkligt bra än!" Will möte värdhusvärdens beslutsamma blick med sin egen. "Jag måste, inget kommer hända mig. Som sagt jag är inte som alla andra." Under tiden hade han på något sätt lyckats slingra sig ur Jakes grepp och gick rakryggad mot dörren. En kappa hängde där, den hade nog varit vit men nu så var nog rätt färgbeskrivning grå. Will drog på sig den och nickade åt alla. "Tack så mycket för er hjälp." Sen försvan han ut genom dörren. Jake och Sara tittade på varandra för en sekund innan båda rusade efter honom. Han hade inte kommit långt, utan stod mitt ute på gatan, förutom de tre var hela gatan öde. "Jag vill tacka dig speciellt Jake Roberts, för din gästfrihet." Jake tittade på Will med uppspärrade ögon. "Hur vet du vad jag heter?" Will verkade inte höra honom, eller så igronerade han frågan. "Jag ljög förut."

"Va?" Sara kunde inte hjälpa sig ifrån att fråga, Will nickade mot dem båda. "Jag har ett efternamn, men det är inget som jag vanligen berättar." Han log mot dem. "Känn er utvalda, mitt namn är Ängel." Plötsligt lystes hela Will upp, Saga och Jake tittade bort från honom för att inte förblindas. När ljuset avtog stod fortfarande Will där, men något var annorlunda. Han hade vingar.

Skrattande lyfte han från marken och flög uppåt. "Jag sa ju att jag inte är som alla andra."

Novell nr.2 Drake

Med havsblå blick tittade han på mig.

Han tittade in i mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag borde fly men det ville jag inte.

Han var otrolig, stålgråa fjäll täckte hans kropp, förutom hans huvud, där de byttes mot vita. Klor tjocka som pinnar krönte hans fötter. Normala personer hade gjort något, inte bara stått och stirrat men jag hade aldrig betraktakt mig själv som normal.

Att stå stilla och stirra på en drake är knappats normalt.

Han stod där, alldeles stilla och såg på mig. Huvudet hängde lågt som för att göra sig mindre och ofarlig.

Jag hade sett drakar förut, men något var annorlunda med den här, galenskapen syntes inte i hans ögon, utan istället fanns ett lugn och ett förstånd som endast sågs i människor.

Men han var inte människa, han var drake.

Eller?

Verkligheten kom plötsligt tillbaka, jag stod mindre än tio meter ifrån en drake. Mina ben tog några steg tillbaka som på egen befallning, draken stelnade till och sänkte huvudet ännu mer. Träden omringade dem, gömde dem från andras blickar.

"Du är inte farlig, va?" Draken blinkade, uppenbart förvånad över frågan. Jag stod där, osäker på vad som skulle hända.

Plötsligt ryckte draken med vingarna och tog ett steg framåt, jag stelnade till men han höjde aldrig huvudet och de blå ögonen som fångade min blick visade säkerhet.

Två steg.

Tre steg.

Snart var han precis framför mig, han höjde huvudet så att det var i samma höjd som mitt. Blått mötte brunt.

Jag sträckte fram handen mot honom, men han reagerade inte. Hans blick lämnade aldrig min.

De stålgråa fjällen var svala och släta mot min handflata, draken vinklade sitt huvud som för att visa att han inte tänkte utsätta henne för fara.

Jag tittade på honom, det var overkligt att detta verkligen hände men det gjorde det. Han var där, lika verklig som jag och minst lika mänsklig. "Vem är du?"

Han ryckte till och med huvudet högt över mig tog han snabbt steg bakåt. Nej! Skrek mitt sinne, jag ville inte förlora honom, inte nu.

"Snälla, jag tänker inte skada dig!" Han kröp ihop, skakandes. Jag tog ett steg mot honom men ett morrande stoppade mig, jag stod där och såg honom våndas, skälvningar gick igenom han kropp som om varenda muskel kämpade imot.

Ett starkt ljus omslöt honom, jag såg på så länge jag kunde innan jag tvingades att titta bort. Att ingen såg ljuset var ett mirakel i sig men jag fäste det ingen tanke för det som hände framför mig var något större.

Han låg där i det tidigare upplysta området, blöt av svett och fukt. Hans ögonlock var slutna och ansiktet höll en mask av utmattning.

Jag satte mig brevid och strök hans panna, ryckningar genomfor kroppen i gräset igen och han öppnade ögonen långsamt. De var de enda som var kvar ifrån förut.

Ett leende krökte han läppar och hans klarblåa blick sökte min.

"Tack." Hans röst avlöjade hans känslor, tröttheten, friheten, sorgen och lyckan. Allt fanns där. Men jag brydde mig om något annat.

Han var där.

Och den här gången var det ingen fantasi.

Novell nr.3 Död

Jag såg dem.

Men de såg inte mig.

Vinden susade i trädkronorna, bladen rasslade till för några sekunder innan det blev tyst igen. Himlen var blå och bara några få moln färdades på himlavalvet. I parken var det lungt, endast några få ungdomar vistades där. Endast några få hade vågat sig dit efter olyckan.

Jag såg på dem från skogsdungen, trädens skugga skyddade mig från deras blickar, inte för att de skulle ha sätt mig i vilket fall. Jag kände igen allihopa, två av dem hade varit mina bästa vänner, de andra var bekanta; sådana som du hälsar på i skolan och pratar med ibland på rasterna.

När alla började skratta åt något en av killarna, Mike, hade sagt förstod jag något. De hade kommit över mig, de had gått vidare.

Men det hade inte jag.

Kylan som flöt i mina ådror borde ha skyddat mig från rysningarna men det gjorde det inte.

" Var det inte det jag sa?" Jag vände mig om och min moss-gröna blick mötte en gyllenbrun. "Levande är sådana, de går vidare. Det måste de. Annars vore de inte levande." Ett litet leende krökte hennes läppar. Jag tog ett steg mot henne. "Jag vet, Ellie. Jag trode bara det inte skulle vara så snart." Stående på tå lade hon armarna runt min nacke och kramade om mig. "Ska vi gå?" Jag nickade sakta, Ellie släppte mig och gick mot skogen. Med en sista blick mot personerna sittandes i gräset började jag gå efter henne.

Ljuset framför mig var bländande. Förut hade det förmodligen avskräckt mig men nu visste jag att Ellie väntade bakom det. Jag visste något annat också.

Jag kan se dem.

Men det kommer dröja innan de ser mig.

"And I would give up forever to touch you. 'Cus I know that you feel me somehow, you're the closest to heaven that I'll ever be and I don't want to go home right now..."

Han följde henne med blicken när hon gick förbi. Det gjorde han alltid, hon var bara så underbar i hans ögon med sitt mörkblonda hår och havsblå ögon. Hon var som en ängel nere i limbot mellan himlen och helvetet, Jorden. Han kunde sitta och se på henne i en evighet och han högsta önskan var att få vara med henne hela tiden. Men han var nedsmutsad, en ängel med svarta, slitna vingar och nedsmutsad själ, medans hon var så ren, så självsäker och glädjen lyste om henne.

Alltid satt han där. Ingen visste mycket om honom, men som en självklarhet var han alltid där. Kanske det var därför hon intresserade sig för honom eller kanske det var hans utseende? Det korpsvarta håret och de djupa, vackra ögonen. Ofta ville hon bara ställa sig framför honom och se på den otroliga pojken som han var.

Dagarna gick och pojken och flickan tänkte på varandra men gjorde inget för att bryta isen mellan dem
Klockan ringde, skolan var slut för dagen. Dagen var varm och solen lyste upp skolgården. Flickan såg mot bänken, där han alltid satt, men ingen var där, bänken var tom. Allt stannade upp, hon kunde inte förstå att han inte var där.
Någon knackade henne på axeln och plötsligt startade tiden igen. Hon vände sig om och stirrade in i gröna, gjupa ögon.
"Ehm... Hej?"
Hon fortsatte att stirra på honom, om han skulle beskriva henne med ett ord skulle det vara: guldfisk. Uppspärade ögon och öppen mun, han kunde nästan inte hindra sig själv från att krama henne, hon var bara så gullig!
"Hallå?"
Inget svar, hon var som en staty. Sen ryckte hon till och hon förstod att han pratade med henne, eller försökte.
"H-hej..." Om hon hade kunnat försvinna just den sekunden skulle hon ha gjort det.
"Vad gör du här? Du brukar ju sitta där." Hon pekade mot bänken som stod i skuggan av ett massivt träd.
Det tog en stund för honom att förstå vad hon hade sagt eftersom allt kommit ut så här: "Vadgördudubrukarsittadär", allt i en stavelse.
"Jag bestämde mig för att idag skulle bli den dagen jag pratade med en ängel." Han ansikte skiftade ton i rött många gånger medan han pratade. Även flickan började rodna, inte enbart på grund av hans kommentar eútan för att han var söt när han rodnade.
"Vad heter du?" Han försökte låta och bete sig normalt och få den idiotiska rodnaden att försvinna.
"Isabelle, och du?"
Hon log mot honom. "Jonathan."
Isabelle tittade på honom, namnet passade honom verkligen. En bils signalhorn hördes en bit bort, Jonathan vinkade mot den blå volvon.
"Vi syns imorgon, Isabelle."
"Ja... Hejdå, Jonathan."

The end

När jag fick tillbaka den här av Anna blev jag chokad, jag hade totalt glömt bort den! Och sen tycker jag själv att den inte är riktigt min stil igentligen, men tänkte att det kunde vara kul för er att läsa den. Jag vet att några ville det, men Moa var den enda som hann göra det. Så här är den med små förändringar :)

Längre hann inte Sanna innan en man i 20 års åldern med blont hår kom in i salen. Han la ner sin väska brevid hans kateder och gav klassen en svepande blick, när hans mörk grå ögon mötte Lillies gröna stannade han upp. "Jag ser att vi har fått ett tillskott till klassen... Vad heter du?" Lillie tittade på honom med en förvånad blick. Visste inte han att hon skulle komma?

"Mitt namn är Lillie Andersen, rektorn ska ha skickat ut ett medelande om att jag ska gå här..."
"Så det var det medelandet handlade om!" Ropade han ut. Lillie hade nu övergått från förvånad till chokad. "Läste du det aldrig?" Han skakade på huvudet och gav henne ett brett leende. "Nepp, orkade inte. Alldeles för långt för min smak." Sen tittade han på henne med ett uttryckslöst ansikte innan han sa. "Jag har ju inte presenterat mig själv än! Mitt namn är Arvid Johnsson."

"Är han alltid sådär?" Lillie tittade på Sanna.
Lektionen med Arvid Johnsson hade varit den konstigaste Lillie någonsin varit med om. Men konstigt nog hade hon lärt sig mycket också, Mr. Johnsson fick en att se så anorlunda på saker och ting, det gjorde att man intresserade sig för sakerna mer än annars. "Jo, alltid. Men kom nu, jag är vrål hungrig och om vi inte skyndar oss kommer maten vara slut snart!" Sanna tog tag i Lillies handled och började dra henne mot den förmodade matsalen.

Edwin sträckte på sig, efter några timmars sittande var han glad över att få röra på sig. Alla ungdomar gick i snabb takt mot samma riktning, matsalen. Det var för många höjdpunkten på dagen att slippa tänka på lektionerna och bara snacka och tönta sig medans man får mat.
Till skillnad från människorna fick faktiskt vampyrerna bra mat, eftersom deras diet inte kunde 'tillagas' med dåliga råvaror.

En aura närmade sig, Edwin kände det. Men han kände också igen auran, han log och vände sig om. "Vad försöker du göra, skrämma mig? Du borde veta bättre än det..." Mitt i mot honom stod en ung man med mörkbrunt hår som stod åt alla håll och ljusbruna, nästan lite guldiga ögon. "Någon gång kommer jag lyckas. Du och dina jäkla förmågor!" Seth såg på Edwin med en bestämd min, Edwin fortsatte bara le mot honom.
Seth och Edwin hade kännt varandra sedan mellanstadiet och de hade genast blivit rivaler/vänner. De tävlade om allt, Seth var kaxig och, enligt honom själv, världsbäst tålde inte när Edwin vann över honom, och det hände ofta. Men när en av dem hade problem hjälpte den andra alltid till. "Jag vet inte vad du tycker, men jag dör snart om jag inte får mat!" Seth väntade inte på Edwin, utan han började springa mot matsalen med Edwin hack i häl.

Matsalen var full, nästan inga bord var lediga. Lillie kände sig osäker, fasten hon hade Sanna brevid sig så kände hon sig väldigt ensam.

Här kommer den, jag har inte hunnit så långt, men här är det...

Lillie log mot Edwin.

"Tack för erbjudandet, men det verkar inte behövas." Edwin vände sig om och såg Sana, "rättvisans riddare" som hon brukade kallas av de flesta. Han vände sig tillbaka mot Lillie med ett snett leende som krökte läpparna. "Jaha, det verkar som du är i goda händer så jag ska inte störa dig längre..." Lillie hade börjat gå mot Sanna när Edwin stoppade henne. "Men om du någonsin behöver hjälp med någoting så tveka inte med att fråga." Värmen som strålade från hans ögon visade att erbjudandet var äkta, Lillie kunde inte göra annat än att le åt honom. "Jag ska tänka på det." Sen gick hon till Sanna med Edwins blick i nacken. De gick mot skåpen men när de rundade hörnet stannade Sanna och såg på Lillie med lysande ögon. Lillie drog en hårslinga ur ansiktet, osäker på vad den lilla brun-rödhåriga flickans blick betydde.

"Så..."

"Så vad?" Sanna såg på Lillie med ögon stora som tallrickar. "Vet du inte vem du pratade med?" Lillie skakade på huvudet. "Han heter Edwin och han frågade om jag behövde hjälp, det är det enda." Sanna suckade och började dra henne emot rummet som nästa lektion skulle hållas i. "Det där är skolans okrönte kung, det lättaste sättet att bli populär är att ses tillsammans med honom." De gick in i rummet, det var inte ljusgult som förra utan i en konstig matt röd-rosa och satte sig vid fönstret som vette mot skolgården.

"Men han verkade inte så 'uppskruvad' som de flesta är..." Sanna fnissade till. "Nej, han har båda fötterna på jorden. Men det är nog det som gör honom så eftertraktad av alla tjejerna i denna skola..." Längre hann inte Sanna innan en man i 20 års åldern med blont hår kom in i salen.

Fortsättning följer...

Mobba mig inte för den! Men jag fick den här idén för ett tag sen. Jag hade inte Twilight serien som mall. Lovar! 

I en värld, mycket lik våran, existerar vampyrer och lever i samförstånd med människor. Denna historia handlar om en skola i denna värld.

Lillie tittade upp på den ålderdomliga skolan, det var en vacker byggnad med fönstrer i olika färger och vackra utsnidade gamla dörrar i trä.
Skolan var verkligen vacker men det var ändå något som fick henne att rysa, förmodligen det faktum att hon skulle vara ny i denna skola och inte kände en enda person. På alla sidor om henne hördes prat och skratt. För alla andra var det en helt normal dag, man träffade sina kompisar gick till de vanliga lektionerna, inget konstigt med det. Lillie drog in syre i lungorna, dagen var fin och det var varma vindar som drog omkring, en perfekt dag för att vara ute, om man inte skulle gå i skolan, alltså.

Edwin lutade sig mot äppelträdet som stod ensamt och stolt på skolgårdens framsida. Massor med elever gick förbi honom och hälsade på varandra och honom, inte för att det intresserade Edwin mycket. Nej, något annat hade fångat hans intresse. En tjej stog på parkeringen några tiotal meter ifrån där han satt, hon stirrade på skolan och hennes ljusbruna hår rörde sig i vinden. Hon var vacker. Det var den första tanken som kom upp i Edwins huvud, han försökte skaka av sig tanken men den klamrade sig fast.

"Ed! Tjaba, polarn!" hördes bakom honom och Edwin vände sig bort från tjejen och möttes av Mark, hans äldsta och bästa vän. De hade kännt varandra sedan de varit 4 år. Mark och hans familj hade flyttat in i huset brevid Edwins och det tog inte lång tid för de två att hitta varandra, efter det hade de varit oskiljaktiga, de var som yin och yang. Natt och dag. Edwin, den orädde, heroiske och impulsive och Mark den försiktigare, rättvise, snälle och eftertänksamme.

"Lägg av med det där snacket, det passar dig INTE!" Edwin skrattade vagt när han svarade Mark, enda sedan han fick kalla axeln av en tjej på grund av att hon tyckte han var så "vuxenaktig" som hon uttryckte sig, hade han försökt bete sig mer ungdomlig. Och enligt Edwin var det helt hysteriskt kul att lyssna på honom. Mark tittade på honom med en kylig blick och muttrade något ohörbart medans han satte sig ned brevid Edwin.

"Så, hade du kul i helgen?" Det var en enkel fråga men varför krångla till det, tyckte Edwin. "Det var okej, syrran var iväg på nått slags läger för specialförmågor, så det var lungt hemma. Du då?"
"Det hände inte mycket, i lördags var det fest hos kusinen, annars inget direkt, lite hemläxor som skulle göras..." Mark tittade på sin vän, Edwin tittade upp mot molnen och verkade vara någon annanstans. "Du, skulle det inte va lättare om du bara gav dig och gick på lägret, syrran säger att det inte är så farligt." Edwin skakade på huvudet. "Nej säger jag, jag tänker inte bli instängd och tvingad att träna, inte en chans! Det vet du." Innan Mark han svara ringde det in, Edwin andades ut, räddad av klockan.

Lillie såg på schemat, första lektion, historia i rum 1553. Vart nu sjutton det låg. Hon började bli nervös, att komma försent första dagen var inte direkt det hon hade velat skulle hända. Plötsligt mitt i all förvirring knackade någon henne på axel, Lillie vände sig om och möttes av ett par chokladbruna ögon som log mot henne. "Hejsan, mitt namn är Sanna och jag såg att du verkar lite bortkommen." Lillie såg på henne med chokad min ett litet tag innan hon började le också. "Jo det kan man väll säga att jag är. Jag heter Lillie för den delen." Sanna stäckte ut handen mot Lillie som mötte hennes med sin egen hand och skakade den.

"Trevligt att träffas." Sanna drog sitt mörka hår ur ögonen och tittade på schemat i Lillies hand. "Rum 1553? Är det dit du ska?" Lillie nickade bara och tittade på Sanna medans hon kollade på klockan. "Hmm, 5 minuter kvar... Nåja jag ska väll kunna hinna visa dig vart du ska."
Sanna tog tag i Lillies handled och drog iväg med henne. Lillie kände sig lyckligt-lottad över att ha fått en sådan kompis på direkten.

Edwin satte sig på sin plats bak på vänster sida av klassrummet. Han hade absolut ingen lust att spendera en endaste minut där inne i det ljusgula, extremt tråkiga rummet med tugummin i olika färger under borden.
Även om byggnaden var gammaldags utanpå hade den byggs om inuti ett tiotal gånger och hade inte längre den mystiska känslan som huset besuttit förut.

Edwin drog det korp-svarta håret ur ögonen, att han behövde en klippning var uppenbar men Edwin hade inte kommit till skott ännu.
Om Edwin hoppats på att få vara ensam och osynlig den lektionen kunde han glömma det. Alla tjejerna i klassen tittade på honom med drömmande blickar. Som om han skulle gå fram till en av dem och kyssa henne bara sådär, ja visst, dröm vidare.

Dörren öppnades och en man i medelåldern gick in med en enorm hög med papper, det var Mr. Lundin, Jerker Lundin. Han hade mörkbrunt hår och var normal-lång, med glasögon som verkade var 100 år gamla. Det irriterade faktiskt Edwin varenda enda gång han såg honom, men den här gången hann han inte tänka på det länge för något annat fångade Edwins intresse. Flickan som Edwin sätt ute på parkeringen stod i dörröppningen och kikade ut över klassen, tanken som han fått förra gången han sätt henne var plötsligt tillbaka. Edwin försökte intala sig själv att hon inte var vacker men tanken ville inte släppa taget.

"Vi har en ny flicka i klassen, Lillie Andersen. Lillie, skulle du vilja säga något om dig själv?"
Lillie tittade på Mr. Lundin som såg uppmuntrande på henne, hon suckade och tog ett steg mot klassen som stirrade på henne intresserad.
"Mitt namn är Lillie, som ni redan vet... Jag tycker att det ska bli kul att lära känna allla här, sååå..." Lillie tittade på Jerker igen som för att säga `jag är klar´, Jerker harklade sig svagt och visade Lillie vart hon skulle sätta sig. Typiskt nog var hennes plats på motsatts sida av klassrummet så Edwin hade ingen chans att hälsa på henne. Senare, var hans sista tanke innan han började koncentrera sig på lektionen.

Lillie pustade ut när lektionen var över, inget hade gått fel. Nu gällde det bara att ta sig till nästa lektion, och med tanke på att hon hade tappat bort sig totalt förra gången ingav det henne inga lungnade tankar. Lillie tittade sig omkring utanför klassrummet, men såg inte Sanna någonstans.

"Tja, du är Lillie va?" En kille med svart, ruffsigt hår log mot henne. Lillie kom ihåg att hon sätt killen förut, men kunde inte säga varifrån... Kanske han varit i klassrummet? "Jo, det är jag. Och du är...?"

Det var den första gången han slog upp ögonen och synen Lillie möttes av gjorde henne helt hänförd. Killen hade de mest otroliga ögonen hon sätt. Choklad bruna och var de och innehöll en värme som fick en att vilja le tillbaka, men de visade en lekfullhet och en oförsiktighet som förmodligen inte var bra för honom eller hans vänner.

"Mitt namn är Edwin Roland, märkte att du såg lite vilsen ut... Så jag tänkte att jag kunde kanske hjälpa dig?"
Lillie kunde inte slita blicken ifrån hans ögon, men en siluett i bakgrunden fick henne att kosentrera sig på annat. Det var Sanna som vinkade åt henne. Lillie log mot Edwin.
"Tack för erbjudandet, men det verkar inte behövas."

Vi får se om det blir en fortsättning...